Down the memorylane

Varning för långt inlägg!

Började ju som sagt med att vattnet gick natten till fre och vi åkte in på en koll
på fre-morgon men fick åka hem igen och invänta starkare och tätare värkar.

Vid 15-16 tiden ungefär började dom göra ondare och jag började klocka dom.
Vid 17-18 började dom bli regelbundna (ca 4 min) och vid 18-19 började dom
göra ondare. 19.30 stog jag inte ut längre och sa "Näe nu vill jag åka in!" Sagt
och gjort. Kom in vid 20 och blev uppkopplad på CTG-kurva. Värkarna kändes
fortfarande som jag kunde hantera dom galant med andningen. Men började
bli starkare närmare 21. Men jag tänkte att jag skulle hålla ut och vänta på
att dom frågade om jag ville prova lustgasen. Men dom frågade aldrig så
21.20 måsta jag be om den! MEN då var det skiftbyte vid 21.30 så jag fick
vänta på den nya personalen som inte kom in förrän 21.45 kanske. Inte så
långt kanske, men med onda värkar som bara blev starkare började det bli
jobbigt. 

Barnmorskan kände hur mkt öppen jag var, eftersom jag inte hade öppnat mig 
en endaste cm när vi var in på morgonen ville dom vara säkra på att det satt
igång innan jag skulle få nån lustgas eller bedövning. Jag tänkte att jag bara
måste vara öppen några cm iaf.! Man kan inte ha såhär ont annars tänkte jag!
Jag förbredde mig på lite, 2-3cm kanske. Så jag blev riktigt glad när hon sa
"Men du Therese det här har gått framåt, du är öppen ca 5-6 cm!, så det är nog
läge för EDA'n nu om du vill ha!" Wihooo!! :D Kände mig riktigt lättad och jag
fick börja med lustgasen. Som hjälpte nada! Man ska ju börja andas i den när
man känner att värken börjar men jag kände aldrig riktigt när dom började
utan det värsta kom nästan på engång, så det kanske var därför den inte
funkade så bra för mig. Jag bara låg och vrålade i den där masken! Jag har
aldrig hört mig själv så, haha!

Nångång mellan 22.30-23.00 fick jag EDA'n. "Äntligen!" Fick jag ur mig när
läkaren kom in i rummet! Kände ett stick men det var inte alls farligt motför
värkarna. Tog en par-tre värkar innan den började verka och det var ett
Hallelujah-moment kan jag säga!! Sååå skönt att få vila och knappt känna
av värkarna! Vid 00.00 var jag öppen 9 cm och det vare en liten kant kvar. 
Vid 00.30 började jag känna av trycket neråt som bara blev starkare och
starkare, fick ta till lustgasen lite på slutet igen. 01 började jag krysta och jag
bara vrålade. Har återigen aldrig hört mig själv avfyra sånna ljud! Hahaha!
Måste ha låtit som en brunstig björn. Brrööööööl! Det kändes verkligen som
man skulle skita ut en soffa!

Det är den här delen som börjar bli jobbig! Jag krystar och krystar och krystar.
Jag känner hur hon kommer längre och längre ned men att hon åker upp igen,
spec. när BM ska in och titta och peta, haha! Jag är helt sjöblöt av svett och
känner inte riktigt när värkarna kommer utan chansar lite då och då att trycka
på. Får värkstärkande dropp, känner av det lite mer igen. Byter från sidoläge
till ryggläge, det går mkt bättre men väldigt trögt! Hör hur dom börjar smussla
om vad dom ska göra. Läkare kallas in och han kommer in och kollar. Dom 
tömmer min urin så det ska bli mer plats men det går inte så mkt bättre. Dom
sätter på sugklocka, drar och drar och gräver efter bebisen. AJ AJ AJ!!! Sugklockan
lossnar så dom får sätta dit den på nytt och han ber BM vara beredd med saxen
och klippa upp mig om inte bebisen kommer ut på nästa krystning. Som den tur
är gjorde!! *Pju* 02.50. 3848 gram och 53 cm lång. Jag låg alltså och krystade
i 1,5-2 timmar!! Fy fan vad jobbigt det var och jag var helt slut!

Får upp henne på magen och känner bara en stor lättnad av att hon är ute och
lever! Började faktiskt bli lite orolig där på slutet då hon aldrig kom ut och dom
började prata om vad dom skulle göra och läkare kom in och hela tjofaderittan.
Läkaren lurar mig att det är en pojke och säger "det gjorde han bra!" Så jag
frågar om det är en pojke, då håller han upp henne och visar så jag ser att det
är en flicka! :) Hon blev stressad på slutet (hon hade bajsat från midjan och ner,
och hjärtljuden började gå ner) så dom klippte navelsträngen ganska snabbt
och gick ut med henne så hon fick syrgas. Andreas fick följa med och dom
säger till mig att hon mår bara bra men måste få lite hjälp. Dom kommer tillbaka
med henne till min mage igen och hon får ligga där en liten stund innan jag
ska ha ur mig moderkakan. Åh jag som var så lättad över att slippa krysta
mer, så det kändes lite jobbigt när man skulle ha ut den oxå, haha! Mejja
sitter med Andreas medan jag får sy ca 2 cm (tror jag det var) bakåt. Men det
var väldigt lindrigt sa hon med tanke på sugklockan, hur hon låg och att jag
var förstföderska. + att dom ju vara nära att klippa upp mig, så det känns inte
så farligt, det kunde vart mkt värre! 

Hon hade inte snurrat klart när jag började krysta. Så hon låg med pannan/
framhuvet mot utgången ist. för bakhuvet, vilket gör att huvet blir så mkt
större och jobbigare att pressa ut. Hon hade en svullst på huvet oxå pga
tidig vattenavgång så BM kände inte dom där skarvarna i huvet dom känner
på så dom ligger rätt. Om det inte hade varit för att krystningen tog sån lång
tid och med sugklockan och så... så hade jag tyckt att förlossningen gått bra,
men slutet känndes jobbigt.

Det känns så himla overkligt att man har varit med om det, nästan som en
dröm fast jag mkt väl kommer ihåg hur det kändes. Men nu har man det gjort
iaf. ;p (Även att Ebba von Sydow fick en dotter samma dag som oss! :) Lite
roligt...)