Första veckan som icke-mammaledig har snart gått och det känns . . . Det är så mycket svårare och jobbigare än jag hade kunnat ana. Jag hade inte fattat att jag skulle börja jobba på riktigt tror jag. Förrän nu. Om jag ska vara ärlig känner jag bara en stor ångest och är nära (och över) bristningsgränsen hela tiden. Jag är så himla fäst vid min lilla tjej så det är sjukt. Jag vill bara sätta mig och grina för att jag saknar henne så mkt! Och allt detta efter att bara jobbat två dagar. Inte ens dom längsta dagarna. Hur ska jag då må efter flera dagar i rad utan henne? När hon redan ligger och sover för natten när jag kommer hem? För bara några veckor sedan mådde jag så bra och nu känner jag mig näst intill olycklig. Fan. ;(
Och det värsta är att jag har över 70 dagar kvar med hel föräldrapenning. Så jag hade kunnat vara hemma mkt längre med henne. Varför jag bestämde att vi skulle börja jobb och dagis nu, vet jag inte. Tänk för ett år sedan, förra hösten, då vi hade ett helt år framför oss med massa roligt. Förra hösten var så härlig! Babysim, soliga promenader, inga krav... Älskade mammaledighet! Snyft.
Nämen nu läser jag det här, hade inte läst det när jag träffade dej igår :(.
Usch ja det är verkligen jobbigt när dagis drar igång, kände stor ångest då elvin började dagis, men då hade jag rätt okej tider ändå så han gick jätte få dagar på dagis, å då slutade jag kl14 så det kändes ju inte så länge ändå..
Nu känns det jobbigare, har aldrig varit i från mina barn så här många å långa dagar :/. så känner ofta ångest över det, men samtidigt är jag lättad att de har varandra på dagis iaf då de går på samma avdelning...
blev en flummig kommentar det här, men ja hoppas att du inte ska känna dej olycklig, å skickar massa styrkekramar!
Jag tycker det är värst dom dagar jag har hemmastudier, för då tänker jag på det hela tiden å vill verkligen skynda mej å läsa så ja kan hämta pojkarna tidigare, när ja är i skolan så har ja så mkt annat å tänka på så då går det lite bättre :)