Som jag skrivit förut så har jag ju fortfarande lite problem med foglossning sedan graviditeten, kan inte springa och gå längre sträckor utan att få ont. Sjukgymnasten jag hade kontaktat hörde av sig i slutet av Augusti och vi pratade på telefon och han skickade över lite instruktioner om hur jag skulle träna, lätt träning varje dag som successivt ökar. Att träna hårt och prestera gav mig ingen guldstjärna. Men inte hade jag tålamod till att börja med sånt. Jag ville ju så snabbt som möjligt bli av med dessa dryga gravid-kilon då jag verkligen vantrivs med mig själv då dessa extra-kilon sitter på.
Det sägs ju att om man bär en flicka så ser man sliten ut som gravid då flickan "tar" mammans skönhet och det skrocket har verkligen stämt in på mig. Usch som jag har förfallit båda gånger. Och sen tappa mängder med hår under amningen och det som är kvar blir flott på en grisblink efter man tvättat det. Utöver det går man runt och är svettig (varmblodig människa + amningshormoner!) och har mörka påsar under ögona och absolut ingen tid över att ta hand om sig själv. Jag tror inte att man förstår hur otroligt oattraktiv man känner sig efter en graviditet om man inte varit där själv. Kommer ihåg hur bra jag började må efter att jag slitit bort kilona från första graviditeten och håret växte till sig igen, det var så himla lättande att vara sig själv igen, att trivas med sig själv igen! Det var så himla kul att köpa kläder igen då det satt bra och bekvämt.
"Om det tar 9 månader att gå upp så får det ta 9 månader att gå ner igen oxå, ingen stress." Ha-ha I wish!!! För mig tog det 2 år (!!) att slita bort allt! Så inte hade jag tid att träna lugnt nu. Utan tänkte att om jag inte får ont av träningen så är det väl ingen fara, kan jag ta "rehab-träningen" sen när jag vill börja springa... När det kommer till träning har jag no mercy, ursäkter som "jag orkar inte" finns inte och det är allt eller inget, jag har svårt för att hålla tillbaka. Konsekvent eller tjurskallig, kalla det vad ni vill men jag ger aldrig upp. Och jag slet så gott jag kunde i 1½ månad. Svetten har bokstavligt talat sprutat om mig, jag har varit spyfärdig efter passen och jag har känt mig svimfärdig under övningarna. Och jag fick resultat, jag kände mig stark och uthållig och foglossningen blev bättre, kroppen började forma till sig och magen minskade.
Men sedan började kroppen att säga ifrån. Ont i ryggen och magen så jag nästan mådde illa. Lite öm i höfter och fogar och ena ljumsken började klicka när jag gick upp för trappen och ett bäcken som bara inte känns som det ska och så lite ischias på det oxå. Problem efter problem. Kan ju säga nu att jag ångrar sååå att jag inte började med rehaben då, men jag vet oxå hur jag vantrivdes med kroppen så ja...har nog aldrig velat spola tillbaka tiden så mycket som nu faktiskt. Jag trodde jag nådde höjden av frustration efter förra graviditeten då jag tränade som en idiot men inget hände med kroppen, men det här är tamejfan värre, att inte kunna träna riktigt överhuvudtaget! Det tog två-tre veckor innan jag tog mig samman igen. Har nu börjat med det 12 veckor långa träningsprogrammet jag fick av sjukgymnasten, som jag måste göra varje dag! Promenad, några styrkeövningar och motionscykel varje dag... och jag kan inte beta av allt samtidigt utan ska röra på mig en gång på fm och den andra gången på em, styrkan kan jag köra när jag vill dock. Sen går jag till en naprapat oxå för ryggen och klicket i ljumsken. Det har blivit bättre av besöken och rehaben men får fortfarande ont i rygg/mage och känner av ischias ibland, det är svårt att veta vad allt beror på. Hör det ihop med foglossningen? Diskbråck? Navelbråck? och magont kan ha huuur många orsaker som helst såg jag på Malou en dag, vet lixom inte vart man ska börja?! Vissa dagar känns det som att det aldrig kommer bli bra igen, att jag alltid kommer få gå runt med det här, ha ont och inte kunna träna. Så jag bryter ihop ibland för att orka fortsätta kämpa. Får en klump i magen bara nån nämner ordet träna, för att jag vill inget hellre än att kroppen ska fungera som den ska så jag kan träna och röra mig utan att få ont eller vara orolig över att den ska "gå sönder". Jag vill bara känna mig som mig själv igen!
Åh, känner igen mig. Jag har dock rasat i vikt efter graviditeterna och väger ungefär 10kg mindre än vad jag normalt gjorde innan jag väntade Maya. Jag kan omöjligt gå upp en gnutta i vikt fast jag så vill och önskar därför kunna träna för att bygga på mig några muskler. Nu har jag inte en enda och det gör ont i varenda ben i kroppen både när jag sitter och ligger, "skelettet liksom skaver" mot kläder och allt annat. Jag har däremot inte tid, inte alls, som det ser ut nu men har lovat mig själv att försöka träna en gång i veckan från och med efter jul och allt. (Betalar ändå dyrt gymkort varje månad, som ger mig ångest då jag inte nyttjar det alls). Men har samma problem med ont överallt, Höfter, rygg, mage och nacke är helt slut på mig. Även benen gör så ont vissa dagar så jag knappt kan gå, enda från höft och rygg. Men tror det hänger samman med ischias. Förstår din frustration över att gå och ha ont. Det är så himla jobbigt att känna sig som 100 år när man inte ens är 30 än. Suck. Hoppas du snart mår bättre och får bra hjälp av träning och övningarna.