Down the memorylane

Nu tänker jag tänka högt här lite... Hade min första skoldag idag. Det var en lugn dag med lite programinformation och välkomst-tal. Det första hon säger är att det mesta vi gör kommer gå ut på att muntligt presentera arbetet för klassen. Hej klump i magen!! Det värsta jag vet!!! Visar lite av vad vi kommer få göra under dessa år och det ser ut att vara jätte roliga saker. Även fast jag är lite skräckslagen av redovisningsinformationen så lämnar jag ändå campus (tycker det låter så roligt, haha) med att det kommer bli en rolig utmaning (!) och jag får ta det som det kommer. Åker ut till Birsta för att fylla i en ledighetsansökan på jobbet.

 

Och när jag är där på Birsta ringer sjukgymnasten då jag måsta ändra tid för imorgon. Fanns ingen mer tid den här veckan och nästa var det heller ingen som passade mitt schema så fick ta en om två veckor... Jag som har väntat och väntat på att dom där semesterveckorna skulle gå så jag kunde få komma tillbaka och påbörja behandlingen på riktigt. Det har känts som ett halvår och nu ska jag måsta vänta två veckor till (var även till kiropraktorn förra veckan och att boka en ny tid efter det gick heller inte då ingen passade och jag inte vet vilka "egna-arbete-lektioner" jag måste vara i skolan på förutom föreläsningarna, tror ändå man kommer måsta ha speciella datorer/program) och det var sista droppen i bägaren. Dom har mottagning under tiderna jag måste vara på skolan, för jag kommer ha föreläsningar/obligatoriska lektioner varje dag. Visst finns det sjukgymnaster och kiropraktorer i sundsvall oxå men nu har jag ju börjat gått till dom här och vill fortsätta deras behandling, jag har varit till så många olika redan som jag inte blivit så mycket hjälpt av.

 

Jag känner bara att det här pusslet kommer vara en omöjlighet att få ihop med restid inräknad och anpassat efter barnvakt. Och jag tror att jag kommer måsta gå på regelbundna besök för att det ska hjälpa. Och framförallt sen när jag ska börja med rehabiliteringsprogrammet, inte en chans att det kommer gå ihop. Ska jag trycka in ett motionspass på morgonen innan 7-tåget (man måste göra motion både på fm och em) Hahaha, vet inte om jag ska skratta eller gråta. Och så det här förbannade banarbetet som gör att man måste åka ersättningsbussar vissa tider och dom åker bara till navet, så jag måste alltså gå från stan (vet inte ens om jag kommer hinna till lektionen! så kanske måste åka in två timmar för tidigt? går ännu mera tid bort) och gå mycket är inte bra för mina fogar och absolut inte när jag börjar med rehaben. Då får jag endast gå 6 min promenad/dag från början sen öka 2 min/vecka. Jag känner bara näe, jag orkar inte mer! Allt, precis allt går emot och jag är så less på allt! Jag är less på att klaga! Jag är less på att må dåligt! Jag vill gå den där utbildningen men inte till vilket pris som helst, allt blir bara ett stressmoment och det går inte ihop. Nånting kommer bli lidande och jag vill absolut inte att det blir kroppen och om jag ska gå en utbildning då vill jag ju göra det med 100% engagemang! Just nu känner jag bara att varför tackade jag bara inte nej från början och lät det va och gick på magkänslan jag hade. För i det stora hela känns allt bara fel. Just nu känner jag bara att jag vill avbryta det här så att jag kan blir bra och må bra igen, för om jag inte gör det kommer ingenting kännas bra.