Down the memorylane

Nu tänker jag tänka högt här lite... Hade min första skoldag idag. Det var en lugn dag med lite programinformation och välkomst-tal. Det första hon säger är att det mesta vi gör kommer gå ut på att muntligt presentera arbetet för klassen. Hej klump i magen!! Det värsta jag vet!!! Visar lite av vad vi kommer få göra under dessa år och det ser ut att vara jätte roliga saker. Även fast jag är lite skräckslagen av redovisningsinformationen så lämnar jag ändå campus (tycker det låter så roligt, haha) med att det kommer bli en rolig utmaning (!) och jag får ta det som det kommer. Åker ut till Birsta för att fylla i en ledighetsansökan på jobbet.

 

Och när jag är där på Birsta ringer sjukgymnasten då jag måsta ändra tid för imorgon. Fanns ingen mer tid den här veckan och nästa var det heller ingen som passade mitt schema så fick ta en om två veckor... Jag som har väntat och väntat på att dom där semesterveckorna skulle gå så jag kunde få komma tillbaka och påbörja behandlingen på riktigt. Det har känts som ett halvår och nu ska jag måsta vänta två veckor till (var även till kiropraktorn förra veckan och att boka en ny tid efter det gick heller inte då ingen passade och jag inte vet vilka "egna-arbete-lektioner" jag måste vara i skolan på förutom föreläsningarna, tror ändå man kommer måsta ha speciella datorer/program) och det var sista droppen i bägaren. Dom har mottagning under tiderna jag måste vara på skolan, för jag kommer ha föreläsningar/obligatoriska lektioner varje dag. Visst finns det sjukgymnaster och kiropraktorer i sundsvall oxå men nu har jag ju börjat gått till dom här och vill fortsätta deras behandling, jag har varit till så många olika redan som jag inte blivit så mycket hjälpt av.

 

Jag känner bara att det här pusslet kommer vara en omöjlighet att få ihop med restid inräknad och anpassat efter barnvakt. Och jag tror att jag kommer måsta gå på regelbundna besök för att det ska hjälpa. Och framförallt sen när jag ska börja med rehabiliteringsprogrammet, inte en chans att det kommer gå ihop. Ska jag trycka in ett motionspass på morgonen innan 7-tåget (man måste göra motion både på fm och em) Hahaha, vet inte om jag ska skratta eller gråta. Och så det här förbannade banarbetet som gör att man måste åka ersättningsbussar vissa tider och dom åker bara till navet, så jag måste alltså gå från stan (vet inte ens om jag kommer hinna till lektionen! så kanske måste åka in två timmar för tidigt? går ännu mera tid bort) och gå mycket är inte bra för mina fogar och absolut inte när jag börjar med rehaben. Då får jag endast gå 6 min promenad/dag från början sen öka 2 min/vecka. Jag känner bara näe, jag orkar inte mer! Allt, precis allt går emot och jag är så less på allt! Jag är less på att klaga! Jag är less på att må dåligt! Jag vill gå den där utbildningen men inte till vilket pris som helst, allt blir bara ett stressmoment och det går inte ihop. Nånting kommer bli lidande och jag vill absolut inte att det blir kroppen och om jag ska gå en utbildning då vill jag ju göra det med 100% engagemang! Just nu känner jag bara att varför tackade jag bara inte nej från början och lät det va och gick på magkänslan jag hade. För i det stora hela känns allt bara fel. Just nu känner jag bara att jag vill avbryta det här så att jag kan blir bra och må bra igen, för om jag inte gör det kommer ingenting kännas bra. 

 

 

Ja den här inskolningen går ju inte som på räls om man säger så. Tåget har spårat ur! Inte så bra alls har det gått faktiskt. Det blev som jag trodde det skulle bli då Majken är lite känsligare än Mejja. Från första morgonen innanför dörren har hon velat vara vid min sida och efter två "lämningar" så har hon varit som ett plåster. Hon blir såå ledsen så vi har fått backa och jag har varit med hela tiden varje dag i 2 veckor nu. Hon fattar ju vad det här kommer gå ut på och hon gillar det inte! Snacka om att dom här två är olika varandra, Mejja hade man kunnat skippa inskolningen med och med Majken får vi ta en vecka till. Hon är nog lite mer som mig Majken, behöver mer tid att ställa in sig på saker. Och det gör så ont i hjärtat när man måste gå och hon sträcker sig efter en och säger "-Nääe!? Mamma!!!" med gråten i halsen följt av stortjut. :'(  Nu får dock A ta över stafettpinnen då jag har min första dag på utbildningen på måndag (det går inge bättre med han heller, hon är lika mkt mammig som pappig - dock inget extremt så det är jobbigt i vardan, det är bara för att hon inte är van). Och det kommer väl gå över nångång men frågan är ju bara hur länge mitt hjärta kommer brista varje morgon?!

 

 

 

Den här sommaren tog slut alldeles för fort! Det blev Augusti och vips var det nästan höst. Usch vilken ångest jag har. Det har jag efter varje sommar. Ett helt år kvar tills nästa. Jag älskar ju hösten oxå, men jag måste ha en lite mjukare övergång så jag hinner ställa om mig. Och så blev det ju extra förtydligat att sommaren är slut nu oxå då jag ska börja på universitet. Slut på mammaledighet. Jag kommer aldrig få vara långledig med mina barn igen. ÅNGEST! Lilla lilla Majken har blivit stor, men är fortfarande så liten, och ska börja på dagis. Allt går för fort! Jag hinner inte med! Såhär kände jag oxå efter mammaledigheten med Mejja då det var dags att skola in henne och börja jobba igen. Usch jag mådde så dåligt första tiden innan jag kommit in i det. Och då skulle jag "bara" tillbaka till mitt gamla jobb och bara vara borta halvtid. Nu är det helt nytt och heltid! Plus den här jävla kroppen som ger mig sån ångest, om man hade fått slippa det då iaf. hade det känts lite lättare... Det har känts som söndag sedan jag fick veta att jag kom in. Det kommer säkert kännas bättre då man kommit in i det här oxå, jag behöver bara tid att ställa in mig på saker.