Down the memorylane

Måndagen 1:a december började med att jag hade lite värkar till och från. Skjussade Mejja till dagis och åkte hem och vilade. På eftermiddan blev jag såå trött och allt kändes jobbigt. Innan vi gick och lade oss för natten frågade jag Andreas om han inte kunde vara hemma dagen efter då jag inte ville köra bil med värkar och hade aboslut ingen ork att vara hemma själv med Mejja. Vi gick och lade oss men jag vaknade hela tiden och kände att näe, nu går jag ner och lägger mig på soffan och klockar värkar. Sagt och gjort, dom var lite oregelbundna och kom mellan 12-8 min emellan hela natten. Vid 06 fick jag nog av att ligga ner så jag klev upp och gick lite, provade sitta på pilatesbollen (vilket jag tyckte funkade bra förra gången hemma innan vi åkte in) men det gick absolut inte. Det gjorde bara ännu ondare i bäckenet/foglossningen under värkarna så jag vankade runt i väntan på att Mejja och Andreas skulle kliva upp 07 för att åka till dagis. Värkarna hade blivit lite tätare och mer kännbara då, mellan 8-6 min.

 

      

 

Timmen innan dom åkte iväg började jag känna att idag är det dags och värkarna gick ner till 5-4 min emellan. Det började bli ganska jobbigt även fast jag höll ut längre innan jag kände att jag måste åka in sist. Så när dom åkte ringde jag förlossningen och hörde om jag fick komma in på en koll och det var bara att komma in. Så efter 08.30 åkte vi. När vi kom in fick vi gå i korridoren några minuter innan vi fick komma in i ett rum och bli uppkopplad på ctg-kurva. Åter igen, inte så peppande att gå där och höra smärtande skrik rakt ut och saker som "AJ AJ AJ DET GÖR ONT HELA TIDEN!!" från förlossningssalarna. Jag fick ligga med ctg-kurva i 20 min för att kolla värkarna. Tyckte nästan dom kom mer sällan då och sa till Andreas att vi får säkert åka hem igen. Och där blev jag så yr och började svettas som en gris - det rann svett från överläppen och pannan på mig och jag trodde jag skulle svimma. Tänkte bara att om vi får åka hem nu bryter jag ihop! En bm kände om jag öppnat mig ngt och det var öppet 2-3 cm så fick i uppdrag att ta en promenad och en fika och komma tillbaka en timme senare. 

 

Vi gick ner till caféterian och åt. Värkarna blev inte tätare men jag tyckte dom började kännas mer. När vi kom tillbaka var alla rum upptagna så vi fick sätta oss i väntrummet. Jag lade mig ner på en av bänkarna. Jag var så trött och slut då jag knappt sovit ngt. Där fick vi vänta kanske 30 min och värkarna började göra så ont i ryggen! Det kom in en tjej som skulle på ultraljud och jag tyckte synd om henne som fick sitta och titta på mig liggandes där och ha onda värkar. Fick komma in och än en gång bli uppkopplad på en maskin. Bm kände igen om jag öppnat mg mer och det hade jag, "Du är öppen 3-4 cm så du kommer inte att åka hem utan vi skriver in dig." Då blev jag så lättad. Äntligen är det på G. 

 

 

Vi får ett rum direkt och jag byter om till sjukhusrocken. Klockan är då 12:16. Andreas går och köper mat så jag hinner äta innan det är för sent (/värkarna blir så onda och täta att det inte går). Äter lite och försöker hålla ut så länge som möjligt med att klara värkarna. Vid 13:30 gör det så jäkla ont i ryggen och bäckenet, det nästan krampar ner i låren och rumpan så jag ringer på bm och säger att NU gör det ont och att jag skulle vilja ha bedövning. Absolut! Men då var det skiftbyte snart så hon skulle göra iordning papperena till nästa bm som skulle ta över så fick hon "beställa" EDA'n. Dessa underbara skiftbyten pecis i tid då jag känner att nu kan jag inte hålla ut längre, var exakt lika förra gången då Mejja skulle ut. Jag vet ju att man kan få vänta på läkare att sätta bedövningen, men när jag håller ut så till den gräns då jag känner att nä nu går det inte mer så känns inte kul att få vänta på att vänta. Ligger och jämrar mig om att ingen kommer och vid 14 ringer jag och frågar om jag iaf. får prova lustgasen. Det fick jag och den hjälpte faktiskt ganska bra (vilket jag inte tyckte sist) så det var himla skönt. Ca 14:20 kommer nya bm och jag är då öppen 6 cm och EDA beställs. 15:00 får jag ryggmärgsbedövningen och värkarna innan den var inte roliga, jag andades i masken konstant. 

 

Det tar några värkar innan den kickar in och jag andas lustgasen lite då och då även efter bedövningen, det var bara så skönt. Efter ett tag när den tagit riktigt kan jag sluta med den och blir tillsagd att röra på mig då det hjälper barnet att åka neråt. Och det kommer jag ihåg seda förra gången att Mejja inte hade gjort (ville absolut inte ligga och krysta lika länge (drygt 1,5 h) som då igen) så jag gick upp och gick, provade gå på toa men inget kom så dom fick tappa urinen på mig. Bedövningen tog bra, har inget ont, men jag känner trycket neråt under varje värk (vilket jag inte gjorde förra gången, då var allt borta). Går runt lite, kollar fb (haha), äter choklad... Ca 16:20 är jag öppen 9 cm. Värkarna går ner lite så Ca 1 timme senare tar dom hål på hinnorna och ut forsar vatten. Värkarna blir starkare och jag börjar krysta ca 17:30. Ligger först på rygg men bm tycker inte det går så effektivt så byter till att ligga på sidan och då känner jag trycket mycket mer. Krystar ungefär en kvart och sista minuterna när hon ligger precis innanför gör det så jälva ont! Jag kan inte slappna av mellan värkarna utan spänner hela kroppen automatiskt av smärta och benen bara skakar och jag vet inte vart jag ska göra av mig själv, tårarna rinner och Andreas hand var nog helt blå (haha). Dom drar och töjer i öppningen, vilket svider, sticks, smärtar nåt fruktansvärt! AJ AJ AJ!! Skrynklar fortfarande ihop ansiktet så fort jag tänker på det! 17:44 kommer hon ut och skriker direkt när hon läggs på min mage. Vilken otrolig lättnad!! Hon mår bra och allt är över! Jag lyfter hennes ena ben och kikar när dom torkar rent henne, och visst var det en liten Majken! ♥ :D 4315g & 54cm - en stor lillasyster.

 

 

Om man skulle se båda mina förlossningar på papper/i journaler så skulle man nog gissa på att den första var värst. Men faktum är att jag svarade ja på frågan, om jag kunde tänka mig göra det igen, efter bara några minuter första gången medan jag nu flera dagar efter fortfarande känner att jag nog inte vill vara med om detta igen. Det gjorde bara så jävla mycket ondare den här gången! Både värkarna och krystningen. Även när värkarna var ganska glesa i början fick jag andas mig igenom dom, vilket jag inte behövde förra gången vid samma tidpunkt. Och jag tror det var foglossningen som var orsaken till det, då den gjorde så ont i värkarna ända ner i benen och rumpan. Jag kunde absolut inte sitta under värkarna. Den kändes oxå under krystningen då jag trodde hela nedre regionen skulle gå sönder med bäcken, underliv och allt. Plus att Majken var lite större (ca 500g och 1 cm) än Mejja gjorde kanske oxå lite skillnad.