Anledningen till att jag berättade om missfallet var dels för att jag bara ville få ut det och försöka lätta mig själv lite men också för att det är få som vet hur vanligt det är med missfall (även jag innan jag fick det). Det är jätte vanligt med missfall men ingen berättar om det. Min barnmorska sa att 70% av alla graviditeter blir missfall, dock vet dom flesta inte om att dom varit gravida utan tror att det är försenad mens. Så den statistiken stämmer ju in ganska bra på mig nu då jag ligger på ca 66% - hoppas den sänks snart. När jag har berättat och pratat om när jag fått det har jag fått veta fler som haft det och det känns faktiskt skönt på ngt vis, att man inte är ensam. Och när nåt sånt här händer då uppskattar man allt man har ännu mer, kan lova att Mejja får extra mkt kärlek nu! ♥ :)
Det var meningen att Mejja skulle bli storasyster i sensommar/höst men inte nu längre då jag fick missfall. IGEN. Hade nämligen ett missfall innan jag blev gravid med Mejja också (skulle fått barn i Januari istället för April om jag inte fått det) men det är inget jag grämer mig över nu, för om jag inte hade fått det då hade det inte varit Mejja vi fått och jag kan inte tänka mig ett liv utan henne! ♥♥♥
Men jag trodde lixom det räckte med att få uppleva det en gång. Missfall är så sjukt grymt och elakt. Inte nog med att man går runt och tror att man ska få ett barn i drygt en månad (för min del) och så bara "Näe, skoja bara!" Hellre då att det inte blir nåt från första början. Sen är det inte speciellt trevligt att uppleva det fysiskt heller. Dagar/veckor med blödningar som man går och är orolig över och hoppas att det inte är ngt farligt, man kan ju blöda. Menssmärtor som liknar värkarna i början av en förlossning och stark foglossning. Blod som forsar och hela skiten som kommer ut med foster, slemhinna/gulsäck, stora blodklumpar... Äh fy fan alltså. Och så det där lilla hoppet (det sista som överger en) som viskar till en "det är nog inget allvarligt", "många har blödit och fått sina bebisar" fast man VET att det redan är kört.
Åh det skulle varit en sån perfekt tid nu. Jag var så redo för nästa. Lagomt efter sommaren (tyckte det var lite opraktiskt att ha en liten bebis under sommaren då dom inte ska vara i solen) då den hade varit rätt så stor till nästa sommar, bra tid att fylla år på, bra åldersskillnad mellan Mejja och syskonet och så hade jag kunnat sökt havandeskapspenning och tagit ut semester så jag kunnat varit hemma hela sommaren och bara haft några månader kvar att jobba fram till dess. Känner att den pausen hade varit välbehövlig då jag som jag skrivit förut känner mig så klar där jag är. (Är så less vissa dagar!) Så just nu undrar jag bara varför? Varför var det inte vår tur nu då det skulle passat så bra? Jag är så jäkla besviken, ledsen, uppgiven och arg nu. Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till.