Down the memorylane

Ja den här inskolningen går ju inte som på räls om man säger så. Tåget har spårat ur! Inte så bra alls har det gått faktiskt. Det blev som jag trodde det skulle bli då Majken är lite känsligare än Mejja. Från första morgonen innanför dörren har hon velat vara vid min sida och efter två "lämningar" så har hon varit som ett plåster. Hon blir såå ledsen så vi har fått backa och jag har varit med hela tiden varje dag i 2 veckor nu. Hon fattar ju vad det här kommer gå ut på och hon gillar det inte! Snacka om att dom här två är olika varandra, Mejja hade man kunnat skippa inskolningen med och med Majken får vi ta en vecka till. Hon är nog lite mer som mig Majken, behöver mer tid att ställa in sig på saker. Och det gör så ont i hjärtat när man måste gå och hon sträcker sig efter en och säger "-Nääe!? Mamma!!!" med gråten i halsen följt av stortjut. :'(  Nu får dock A ta över stafettpinnen då jag har min första dag på utbildningen på måndag (det går inge bättre med han heller, hon är lika mkt mammig som pappig - dock inget extremt så det är jobbigt i vardan, det är bara för att hon inte är van). Och det kommer väl gå över nångång men frågan är ju bara hur länge mitt hjärta kommer brista varje morgon?!